HANNA LJUNGH

I AM MOUNTAIN, TO MEASURE IMPERMANENCE

16 JANUARI - 14 FEBRUARI 2016

I am mountain, to measure impermanence is an installation by Hanna Ljungh consisting of a film illustrating the measurements of Kebnekaise from a human perspective. Ljungh also presents a series of photographs and sculptures portraying the mountain and the surrounding glacier. The sculptures are a continuation of the artist's earlier work with geological strata where a human impact is clearly present. The exhibition also contains a sound piece illustrating statistic sequences.

Installed as a site-specific projection, the film I am mountain, to measure impermanence features the southern peak of Kebnekaise, where a team of scientists gather samples and measure the effects of the rapidly melting mountain glacier.
Since 1902, when the first measurement was made, the southern peak of Kebnekaise has been the highest point in Sweden. However, 113 years of research shows a clear tendency that the glacier is melting. Consisting of rocks, Kebnekaise's northern point will therefore, according to the statistics, soon be the highest peak in Sweden.

Utilizing sound as a medium, Hanna Ljungh persistently archives all amassed measurements of Kebnekaise to this day. Reduced to an extremely low frequency bass-sound and vibrations, the sound is measured by a large-scale seismograph, the instrument used to detect movements in the ground. In the soundscape, the body mass that Ljungh senses the mountain stands for echoes in the sound of her own body. Her voice is turned into the seismic curve that measures the light quakes emerging from inside the mountain while carrying detailed scientific information.

Applying the term Anthropocene - a proposed geological term generated by the impact humans have had on the Earth since the industrialization, Hanna Ljungh continues to investigate the relation between human and non-human.

Hanna Ljungh (born 1974 in Washington, DC) lives and works in Stockholm, Sweden. Ljungh received a BFA from Parsons School of Design, New York and an MFA from the University College of Arts, Crafts and Design, Stockholm. In the spring of 2015, Hanna Ljungh was, along with Henrik Håkansson and Åsa Sonjadotter, part of the group show D' après nature at the Swedish Institute in Paris. Previously, Ljunghs works have been shown at Fotografiska in Stockholm, Studio Hippolyte in Helsinki, HIAP in Helsinki, Pohang Museum of Steel Art in South Korea, Kumho Museum of Art in Soeul, South Korea, Gallery Pictura in Lund, Nacka Konsthall, Virserum Art Museum, among others. I am mountain, to measure impermanence is Hanna Ljungh´s second solo show at the gallery.

---

"I am mountain, to measure impermanence" är en obruten filmtagning som skildrar mätningarna av Kebnekaise ur det mänskliga realtidsperspektivet. Kamera är placerad på nordtoppen med blicken riktad mot den undansmältande sydliga glaciärtoppen. Vi följer på avstånd forskarnas arbete då de samlar prover och gör mätningar. De synliga förändringar vi ser i naturen är de stora molnbankarna som likt pågående metamorfoser passerar runt bergstoppen under den fem och en halv timmar långa tagningen.

Sedan 1902 har mätningar gjorts av Kebnekaises södra topp, Sveriges högsta punkt. 113 års forskning visar på en tydlig tendens. Berget smälter. Kebnekaises nordliga topp består av sten och kommer troligen, om det mönster mätningarna visar på, snart vara den högsta av de två.

I utställningen "I am mountain, to measure impermanence" utför Ljungh en slags konstnärlig grundforskning. Det pågår ett systembyggande, hon lånar metoder, verktyg och instrument från vetenskapen och leker med förskjutningar mellan dessa.

I en serie bilder och skulpturer utforskar Ljungh berget och jordskorpan. Som om hon undersöker varaktigheten i det som vårt mänskliga ordnade samhällsliv vilar på och de skikt som är grunden för detta. Ljungh har tidigare reflekterat över och fotograferat vad som ser ut att vara skikt ur berggrunden där spår av mänsklig påverkan gör sig gällande. Även de material Ljungh återkommande använder sig av, olika plaster, gips och betong vittnar om hennes intresse för det moderna samhället, dess historia och utbredning.

I utställningen finns även ett ljudverk. Ljungh har läst in alla mätningar av Kebnekaises sydtopp fram till nu. Neddragna i tempo blir de extremt lågfrekventa basljud och vibrationer. Till detta har Ljungh konstruerat en seismograf, det mätinstrument som används för att mäta rörelser i marken. I ljudlandskapet möter hon den kropp som hon upplever att berget utgör med ljudet från sin egen kropp. Ljunghs röst blir den seismiska kurvan som uppmäter de lätta jordskalv som kommer inifrån berget samtidigt som de är bärare av en specifik vetenskaplig information.

Ljungh använder begreppet antropocen som ett nyckelord. Den påverkan som människan har haft på jorden sedan industrialiseringen kan betecknas som ett geologiskt paradigmskifte. Förändringarna har lett oss in i en så radikalt förändrad epok att den kommer behöva benämnas som en egen sådan.

Hanna Ljungh arbetar med video, foto och installationer. Hon är född 1974 i Washington D.C, USA men bor och arbetar i Stockholm. Hanna Ljungh har en B.F.A från Parson School of Design, New York och en M.F.A. från Konstfack, Stockholm. Under våren 2015 visade Hanna Ljungh tillsammans med Henrik Håkansson och Åsa Sonjasdotter sina verk i grupputställningen D'après nature på Svenska Institutet i Paris. Ljunghs verk har tidigare visats på Fotografiska i Stockholm, Studio Hippolyte i Helsingfors, HIAP i Helsingfors, Pohang Museum of Steel Art i South Korea och Kumho Museum of Art i Soeul, South Korea, ANNAELLEGALLERY, Galleri Pictura i Lund, Nacka Konsthall, Virserums Konsthall, med flera. 

TEXT av Lars-Erik Hjertström Lappalainen
Antropocen-konstens objekt och sinnlighet

När en bra konstnär tar sig an antropocenen handlar det inte om att öka medvetandet om att människan nu sedan ett tag har blivit en destruktiv geomorf kraft som med hjälp av växthusgas och fossila bränslen gör avtryck i själva jordskorpan. Inte heller handlar det om att väcka publikens patos genom att exploatera konsekvenserna av antropocenen, nämligen människans snara utplånande av allt liv på jorden.(1.) Det handlar om att utforska en ny sinnlighet som måste hänga samman med den nya epoken, och ett nytt subjekt. Så verkar det i alla fall vara med Hanna Ljunghs konst. Så: antropocenen visar oss en ny bild av vad Människan är. Hon är inte längre en abstrakt rättighetsbärare eller skapelsens krona, utan en miljöförstörande kraft av geologisk dignitet. Människan har hamnat i ett nytt sammanhang. Den trygga historiska tiden har bytts ut mot geologisk tid, den avgörande relationen är inte den mellan medborgare och stat utan mellan Människa och klimat. Nätverket är oändligt mycket större. Men hur kan man se eller erfara den här destruktiva kraften som utgör vår relation till planeten och tiden? Vilket subjekt måste finnas för att det där ska få en sinnlig realitet?

Hanna Ljunghs film (fast kamera riktad mot Kebnekaises smältande toppglaciär, 6 timmars realtidstittande) ger oss en ärlig chans att försöka se förändringen. Givetvis kommer vi inte se den utifrån vår vardagliga, handlingsorienterade perception. Men inte heller som traditionellt kontemplativa estetiska subjekt eller som den ”massa” som är subjektet för en kollektiv filmreception. Men hur ska man då upprätta en sinnlig relation till det hela? Vad är ens objektet för den konsten?

Tänk på hennes bilder av en glaciär. Vad är det vi ser? Är det spår i berggrunden som ska tolkas? Den ljusröda färgen, de svart klumparna? Kanske är det inte ens de som är objektet för bilderna, för man ska ju inte behöva vara geolog för att se konst. Det handlar inte om att lära sig läsa borrkärnorna och bilderna, utan om att se dem. Är det inte snarare den försvunna isen som visas, eller klimatförändringen? Objektet för det hela, som ska förmedla en sinnlig och konstnärlig relation till antropocenen, är inte det dokumenterade utan det utställda: hela relationen mellan olika teknologier, geologin och människans påverkan på den, och vår sinnlighet; den geologiska tiden visavi filmisk tid, blyertstecknandets tid mot bergets, den teknologiska spår- och avtryckskonsten framför andra (fotografiet) ställd i relation till spåren i jordskorpan. Det handlar alltså om om att utvinna nya sinnligheter och subjekt i förhållande till det som verken presenterar, men även i förhållande till själva presentationen. Varken det estetiska, det vardagliga eller vetenskapliga sättet att se duger här.

Hanna Ljunghs konstruktion av objektet överraskar här. I en antropocen kontext hade man väntat sig att den bild av Människan som framträder i spåren av hennes påverkan på planeten skulle kopplas till den destruktiva kraft som betraktaren har i egenskap av att vara Människa. Människan skulle där inkarneras i en människa, släkte och individ skulle för en stund bli ett: det nya subjektet.(2.) Men Ljungh släpper det antropocentriska här, och låter istället relationerna mellan teknologi, planet, människa bilda själva objektet. Det vi erfar i filmen är hur den ovanligt långa filmiska tiden, 6 timmar, möter en geologisk tid (i vilken sex timmar eller ens 600 år inte existerar) i realtid. Hur påverkas man av det? Vilken tid uppstår i betraktaren, i utställningen? Där har vi ett objekt. Och hur förhåller sig det i sin tur till idén om antropocenen? Men där har vi också ett estetiskt subjekt och en sinnlighet som kanske kan vara relevant för den som ska leva i den nya epoken.

Kanske vore det ändå riktigare att tala om det subjektet och sinnligheten som en ny estetisk kropp istället. Kroppen som en mottagare och överförare av krafter och bilder. Ljungh gillar Karen Barad, som förstår kroppen som ”en effekt av och instrument för visualiseringsteknologier”.(3.) Ljunghs objekt, det teknogeologiska konglomeratet, riktar sig till betraktarens kropp. Hon har för övrigt nämnt att bergsklättrare ofta betraktar berg som levande kroppar (kanske är bergsklättring att betrakta som en andlig naturteknologi?). Jord skall vi åter varda – det händer kanske redan i konsten! Kanske är det inte bara det avbildade berget som talar i filmens titel: I am mountain, to measure impermanence. Och verket sade er: Varde berg.

Ingenstans ”syns” det där tydligare än i ett verk som är märkligt även till sin status. Ganska typiskt är det att det där verket i sig är två: å ena sidan ett ljudverk, där rösten i de inlästa mätresultat av Kebnekaises höjd behandlas som ett material som genom en sänkning av hastigheten omkodas till mycket låga basljud och vibrationer; å andra sidan en seismograf som reagerar på svängningarna i rösten och ritar ut dem som kurvor. Det är svårt att säga om det är ett verk, två verk, eller ett verk med ett tillägg – och tillägget utan det första verket är inget verk alls. Även detta verk är ett slags nätverk, en relation som i sig inte är ett givet visuellt objekt. Legeringen kropp-berg framställs här, då informationen som konstnären läser upp omvandlas till rent ljudmaterial ur konstnärens kropp som sedan skrivs ut som om de var rörelser i berggrunden. Teknologin förefaller vara ett nervsystem här.

Frågorna hur ser man verken och hur ser man den destruktiva kraften, bergets försvinnande, förenas här av sitt svar. Svaret är inte Människan i sin destruktiva förmåga, utan betraktaren i sin oförmåga att se. Konsten tvingar fram ett seende som står i relation till sin oförmåga att se. Det där skulle kunna få Giorgio Agamben att tala om konstens inaktivitet, konst som inaktivitet och som potentialitet. Men jag skulle gissa att 6 timmar i utställningen skulle resultera i något mer: perception som passion, den nya sinnligheten som en ren känsla av de här nya objekten. Vilken passion? Den som sitter får se.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen



1.
Detta namn för en ny geohistorisk period, antropocen, kommer från de grekiska orden för 'människa' och 'ny' eller 'nuvarande', även 'yngre' (kainos). Den svenska transkriberingen av det grekiska ordet borde egentligen, för att göra etymologin tydlig, vara antropokain, vilket också skulle ha den fördelen att 'kain' utöver att beteckna en epok skulle fånga upp de konnotationer av mord som är knutna till den bibliska figuren Kain, som ju dödade sin äldre bror. Det är dagens människa som är allt levandes mordiska lillebror, Dråparn.

2.
Det här är ett perspektiv som har utvecklats av Claire Colebrook i 'What is the Anthropo-Political?' i Cohen, Colebrook & Hillis Miller (ed.) Twilight of the Anthropocene Idols (2016). Laglig, gratis nedladdning: http://www.openhumanitiespress.org/books/titles/twilight-of-the-anthropocene-idols/

3.
Karen Barad, 'Getting Real: Tachnoscientific Practices and the Materialization of Reality', Differences. A Journal of Feinist Cultural Studies 10.2, 1998.