JESPER NYRÉN

COMPOSITE

VERNISSAGE TORSDAG 20 FEBRUARI, KL 17—19
PÅGÅR T O M 23 MARS 2025

ENGLISH

Jag ägnade julledigheten åt att läsa Willy Kyrklunds reseberättelser i Aigaion och Till Tabbas i en samlingsvolym i skör pocket i Delfinserien från 1965. Jag visste inte då att jag skulle koppla samman Jesper Nyréns nya verk med en passage från Kyrklunds underhållande men nästan smärtsamt bildade kåserier.

Men så är det detta med utställningens titel, Composite. Den syftar på den hybridkolonnordning som innefattar både den korintiska och joniska ordningen, en arkitektonisk bastard om man så vill. Nyréns nya målningar består ibland av flera ”ordningar”, det är målningar byggda av block.

Kyrklund skriver så avundsvärt rent och rakt om enorma civilisationer och arkitektoniska grundformer:

”I Egypten ersattes solteglet i monumentalarkitekturen av stenen. Den egyptiska kolonnen, som ännu har något av förstenad trädstam i sitt väsen, paleozoisk förstenad jätte-equisetum, nådde i Grekland sin fulla utveckling av självständighet och uttrycksfullhet. Det grekiska templet är byggt av sten och luft.

I östern däremot höll man fast vid solteglet. Arkitekturen blev en annan; byggnadsmaterialets beskaffenhet gynnade massivitet och kolossalformat, den dominerande gestalten var muren, den tunga solida murmassan, med dekorering i ytplanet. Det babyloniska templet är ett konstgjort berg.”

Kolonnen och ordningen, dekorering i ytplanet. Men trädstammen som ursprung.

Jesper Nyréns konstnärskap är ofta upptaget vid spår av historisk konst från andra tider men också uråldriga geologiska spår. Det kan förekomma en färg från en medeltida italiensk fresk eller en mossbeklädd sten från norra skärgården på Nyréns dukar. Och kanske är det som mest framträdande i de sammanfogade delarna som samsas i ett verk? Utställningen visar på en tillåtelse, den innehåller olika positioner och förhållningssätt till färgen. Dock består delarna av samma måleriska kropp men i olika tempo. Nyrén talar om att det inte får bli för heligt, att det är lätt att ett enskilt verk på något vis blir en stjärna som måste skyddas. Därav sammanfogningen av olika element till en.

En kärv beskrivning av några de nya verken kan lyda: dimma – horisont – himmel, eller sten – Pierre Bonnard-lila – korrugerad plåt. Just plåten tar sedan ett ytterligare måleriskt kliv och blir ett böljande hav, mödosamt krattat grus eller ett glänsande sidentyg.

Några av målningarna är kopplade till platser, eller åtminstone till förebilder, andra är diffusa atmosfärer, de kanske har en grund i verkligheten (vad nu det är) och blir sedan mindre analytiska och laddas istället med associationer snarare än något igenkännbart, många gånger föreställer verken ”bara” färgen de består av. Nyrén målar långsamt och noggrant, och strävar alltid efter att bilden ska kännas, de är kalla och varma, ludna och skrovliga. Kyrklunds ord om de olika kolonnernas beskaffenhet vill jag koppla till de synvillor Nyrén målar. Så som de egyptiska ur-kolonnerna egentligen ska likna trädstammar arbetar Nyrén oförtrutet med ett måleri som både efterliknar naturen och samtidigt är färg på duk. Kolonnerna sträcker sig mot himlen som växter, Nyréns målningar är ett spel med elementen, ibland har han låtit erodering ske men under helt kontrollerade former, en kärv Trompe l'œil-effekt.

Jag har tänkt på hur traditionella japanska vägghängda rullar, så kallade kakemono eller kakejiku-verk är uppdelade. Där monteras bilden på siden. Den övre sidendelen kallas himlen och den undre jord, och ytan på sidan är pelarna som stagar upp det hela. Det är en praktisk lösning, verket ska kunna rullas ihop, men det är också en rumslig lösning där verket har en egen portabel värld runt sig. Samma gäller japanska målningarna gjorda på paneler, de är lika delar måleri som arkitektur. Nyréns paneler är ett verk men de är inte sömlösa bilder som hakar i varandra, han har jämfört det med hur en japansk trädgård kan var uppbyggd, när en ny del tar vid ska den inte definieras av en mur utan snarare ett skifte, ett ljusare grus eller en synvinkel som gör att man plötsligt ser träden utanför trädgården.

Jag har skrivit om Nyréns konst tidigare och jag har kvar en gammal anteckning om hans tidiga målningar. Jag skrev att de var som ”pressad materia, diamanter kan skönjas inuti berget”. Men det lustiga är att de nya verken inte tycks sträva efter förädlingen på samma sätt längre. Hans målningar skiner lika starkt i form av bergarter, en matt rosa yta, eller en monokrom himmel över ett stilla/stiliserat hav som de ljusa diamantslipningarna eller skiftningarna från förr.

Sara Walker

Stockholm, februari 2025