KRISTINA ERIKSSON
24 SEPTEMBER–25 OKTOBER 2020
DAGENS NYHETER
14 OKTOBER 2020
KUNSTKRITIKK
29 SEPTEMBER 2020
Att uthärda
”Jag tittar och tittar och tittar på dem timmar, dagar och månader tills jag märker om jag står ut med dem. Eller snarare uthärdar dem.”
Senast Kristina Eriksson lyftes fram i en större presentation i Stockholm var på Sven-Harrys konstmuseum 2011, då tillsammans med Torsten Andersson. Kritiken i Dagens Nyheter beskriver Erikssons del i utställningen som ”en av årets mest anspråkslösa och omtumlande”. Då gällde det teckningar som tillkommit närmast som ett sorgearbete efter livskamratens, Torsten Andersson, frånfälle. Då var det konst som genomgången erfarenhet. Måleriet har därefter blivit alltmer sparsmakat och reducerat.
De verk som visas på galleri Anna Bohman är tillkomna från 2015 till 2020. Motivkretsen är till synes enkelt återgivna objekt, en blomform, diffusa skepnader eller andra mer obestämbara figurer. De är idéer om objekt, snarare än avbildningar. Målningarnas innehåll bearbetas igen och igen, reduceras alltmer, kondenseras, tills slutligen ett ”destillat” återstår.
De små blommorna är ett återkommande motiv. Trots att de är enkla blir de aldrig triviala. De har sin helt egen historia att berätta. Trots att de påminner om varandra har de ingenting repetitivt över sig. Snarare är de individer ur samma familj som presenteras, de dyker upp mot skiftande bakgrunder och i olika omständigheter, av vilka en del bara kan anas, som en svag skugga eller ett minne. Gunnar Ekelöf uttrycker detta precist: ”Det brukar ju ofta vara så när det gäller storartade och mycket personliga målare, att likartade saker snarare ger relief åt varandra än verkar som en upprepning.” De bör gärna upplevas tillsammans.
Skulle hennes arbetsmetod karaktäriseras kanske den kan sägas handla om uppgivandets konst. Om att arbeta utifrån ett nollställt läge, för att undvika alla anspråk. Med hennes egna ord; Bottenläget är ett bra läge, därifrån kan det bara bli bättre. Hennes konst har något av ofrånkomlighet i sig, den är drabbande i sitt uppgivande, inget för den svagsinte. Men den inger också tröst. Som Eriksson säger: vill jag se detta verk framför mig när jag ska dö?
För det spelar ingen roll hur bra du gör någonting, förr eller senare tar allting slut. Till slut kommer också idéerna att ta slut. Det är på slutet nu. Säger Kristina. Att ta bort det oväsentliga. Det flyhänta och lättköpta. Ju mindre tid som finns kvar, desto viktigare blir det vi åstadkommer, en omständighet som är nog så svår att stå ut med.
Kristina Eriksson lämnar oss inte ensamma i uthärdandet.
Eva Asp, oberoende curator
Kristina Eriksson har tidigare ställt ut på bl.a. på Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm, Thielska Galleriet, Stockholm, Halmstads konsthall, Konstmuseet i Skövde, Thomas Wallner, Simris, Galleri Lars Bohman, Stockholm, Galleri Sylvia Enget, Stockholm Galleri Arnstedt, Östra Karup m.fl.
Kristina Eriksson finns representerad hos bl.a. Moderna Museet, Malmö Konstmuseum, Dunkers kulturhus och i privata samlingar såsom Bonniers porträttsamling på Nedre Manilla, Stockholm m.fl.
Foto Mathias Johansson
